Drottningen är varm inombords. En lycka som varar. En lycka som kan plockas fram när som helst för all framtid. En lyckoreserv. Den är unik. Bara den som varit långt från en självklarhet, har lyckan att uppleva den. Och det finns tyvärr många föräldrar med den förmånen.

Hon minns glädjen då Prestationsprinsen i åk 8 var med på en friluftsdag i maj och avslutningen för första gången på många år. Hur hoppet och glädjen sakta vågade börja växa hos henne och förmodligen hos Prestationsprinsen! I åk 9 gick han ut med betyg i alla ämnen och med bra och toppbetyget i några. En fantastisk prestation av Prestationsprinsen. Men det hade inte gått om de inte arbetat så bra ihop, skola, föräldrar och prins… Den lyckan tar hon fram nu i avslutningstider.

För så här års minns Drottningen. Hon minns sin Prestationsprins, som var så nere, så långt från en fungerande skolgång, så långt från förstående lärare, så långt från de anpassningar som behövdes, så långt från bra stöd från vården, att allt såg ganska oöverkomligt ut.  Där det i mellanstadiet ibland verkade som en utopi att hela familjen skulle överleva Prestationsprinsens grundskoletid. Och om överleva var målet, utan större men för resten av livet. Betyg, ja kanske det…

Efter att ha brottat ner diverse instanser, inte minst kommunen och bytt ut andra, som skola. Så började det vända. Hemmasittandet vändes långsamt, sakta trappades kraven upp, anpassade tider, anpassad undervisning. Långsamt återkom Prestationsprinsens glädje och kunskapstörst. En skola som förstår och förmår gör skillnad.

Drottningen minns också alla maj-månader fulla av förtvivlan. Då hemmasittandet pågått sen påsklovet, eller längre (!), eller slog ner som en blixt med hjälp av friluftsdagar, utflykter, temadagar och annat skoj. Förtvivlat försökte hon och mannen få till ett avslut på terminen, ha varit där lite grann, kanske bara gå på avslutningen. Bara för att Prestationsprinsen skulle kunna sätta punkt på hemmasittandet och övergå i sommarlov! Men med noll förmåga och förståelse från skolan så funkade det inte… Det var bara att maj efter maj konstaterar att skolan för alla inte finns. Inte för en som behöver struktur och förutsägbarhet lite över ”normalt” och blir trött av social samvaro. Det finns många skolor även för dem, men allt för många som inte förstår och förmår.

Ibland funderar Drottningen på om hon skulle kontakta rektorn i mellanstadieskolan, som ville skicka Prestationsprinsen till särskolan, men fick sig en rak höger av WISC-testet (”intelligens”-testet)… men ändå mest hävdade att problemet låg hos hem och elev.

Ja, så här års plockar Drottningen inte bara fram sin egen lycka och njuter den. Hon skulle vilja dela med sig av den till alla Drottningar som är nedslagna av ännu en jobbig termin. Som fått kämpa med att få sitt barn till skolan. Prestationsprinsar som kämpat, som varje dag de gått till skolan utfört just en prestation. Som ville, men inte förmådde varje dag. Kanske inte någon dag. Och inte fick mycket förståelse för det… utan mera skuld… Skolan som förhoppningsvis kämpade, men inte förmådde. Drottningar som hoppats på att rörda med glädjetårar få sjunga in den blomstertid som kommer. Men som istället gråter i förtvivlan, i köket, på jobbtoaletten eller rakt ut på bussen…

Hon kan faktiskt säga att hon förstår dem. Från botten av sitt hjärta. Och hon önskar innerligt att varenda kämpande Drottning och Prestationsprins med familjer därute en dag får en hemlig lyckoreserv att njuta av precis som hon fått. I avslutningstider eller när som helst… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!